Föräldraskap och feminism

Föräldraskapet blev inte som jag befarade. Befarade undrar någon? Alla pratar väl om det största som hänt i ditt liv. Nej, det gör inte jag. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Varför? Det tog lång tid innan jag valde att försöka bli med barn. Varför? Jag har ju levt med samma partner i snart 10 år och trots upp och nedgång har vi alltid hamnat med varandra. Jag har en högskoleutbildning och trots upp och nedgång på arbetsmarknaden, har jag alltid tagit mig fram på tillfälliga vikariat. Jag har en lägenhet som är ”lagom stor” för barn, en sommarstuga och en bil. Det tog ändå lång tid innan jag valde att försöka bli med barn. De saker jag just räknat upp känns som många anser sig vara viktiga saker att tänka på, bli klar med, se över eller liknande innan barn ska till. För min del var det inte det utan en fråga om min framtida identitet. 

Under hela mitt vuxna liv har jag varit utan föräldrar och nära släkt och har därför fått klara mig mkt själv. I alla delar av min identitet skapas det politik. Jag är politik i allt jag säger och gör. Jag tänker politik i alla val jag står inför i min vardag. Stora som små. Jag säger inte att jag alltid väljer det som är politiskt korrekt. Jag kan lika gärna våndas över min oförmåga att inte välja det som är (enligt mina ideal) korrekt. Min stora rädsla inför mitt föräldraskap har varit att jag av någon anledning skulle tappa bort mitt politiska jag och ersätta det med någon sorts ny mammaidentitet, som helt och hållet kopplat bort politik från identitet och endast lever på den nya identitet och egoistiska mammavåg som jag tycker samhälle, mödrar och män jag ser runtomkring mig, tydligt lever sina liv med barn på. 

Helt plötsligt är det aktuellt för kvinnor att vara hemma (inte för männen av ngn anledning) hur länge som helst, man börjar ifrågasätta förskolans roll, man behöver ett hus, som behöver renoveras med rotavdrag, man frångår sina feministiska ideal och blir plötsligt orolig över sonens ärvda rosa toppar som man trots att man säger att det inte spelar roll, lägger lite diskret åt sidan. Man slutar helt fundera över vad jämställt föräldraskap innebär och hör inte sig själv alls ifrågasätta sin partners sätt att vara med bebisen på. Man blir ett mammamonster enligt mig.

Nu blev det trots allt så, att jag verkar klara mig ändå! Jag verkar ha lika mkt om inte mer politiskt engagemang och än mer lust att ha mitt barns föräldrar lika delaktiga på lika villkor. Jag blir inte alls lite smygglad när han tittar på mig mer än på sin pappa, för att jag just nu är hemma. Jag känner inte alls att barnets pappa ”tar av min tid” när han ger sonen mat varannan gång. 

Detta är bland annat ett resultat av att skippa amningen och att vara hemma båda två de första månaderna. Genom att göra det har jag och pappan kunnat dela ansvaret för sonen fullt ut. Vi har kunnat vara ifrån varandra för att få sova, eller hänga med vänner en kväll, eller bara fått vara själv. Vi har kunnat och vågat lita på den andras föräldraskap när båda kan åka iväg med bebisen själv. Nu skulle många säga att amningsperioden bara är en liten del av bebisens liv. Visst är det så, men jag och pappan har just lagt grunden till vårt föräldraskap och vårt gemensamma, jämställda engagemang och ansvar för vårt barn. Fler som vill leva jämställt borde ta sig en funderare kring detta.

Det är den gemensamma planeringen och det gemensamma ansvar vi som föräldrar känner för vårt barn som gett mig möjlighet och fortsatt engagemang med rätt fokus i frågan barn, föräldrar, feminism och målet jämställdhet. Jag är så tacksam för att jag nu har BÅDE mitt politiska jag och en bebis att glädjas åt.