Jag är ju då feminist. Inte bara det. Jag är en sån där som kallas "elitfeminist". Jag är en sån där utbildad akademiker som extrapluggat genus på universitetet. En äkta "jag är feminist och det jag debatterar för har jag analyserat och bygger upp med sakliga och underbyggda fakta". Vi som tillhör den här gruppen får ofta skit och jag har lite svårt att förstå varför. Så fort någon öppnar käften om någon form av orättvisa som berör kvinnor så spelar analysen INGEN roll. Man definieras från höger till vänster som feminist och eftersom det är numera är ett skällsord, så är det inget direkt kul om man inte är lite sådär småborglig och (som tycker att kvinnor faktiskt SKA få rösta, SKA få bestämma över sina egna kroppar och SKA få lika lön) gärna vill framställa sig som lite rebelliska.
Allra värst tycker jag de "riktiga" manshatarna är. Dvs, (oftast) kvinnor som är trötta på gamla tradiga pojkvänner eller på att de inte har råd med senaste modegarderoben eller känner sig för tjocka trots att de tränar minst 3 ggr i veckan och därför har börjat hata män. Det finns ingen direkt vilja att förändra eller möjlighet till analys hos dessa feminister utan de tycker att det räcker med att hata män.
De kunde inte ha mer fel. Jag efterlyser en analys och påminner om att manshat inte har ett skit med en feministiskt analys att göra. Våga läsa lite historia och fundera gärna över varför ert dåliga självförtroende plötsligen får er att hata män. Sen kan de börja fundera över vad de vill göra åt det, på riktigt och inte sitta hemma i soffan med ett glas rödvin och lipa över att senaste killen inte gillade deras nya frisyr.
/elitmamma
2 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar